Gårdagens dejt med M

För det första: Ja, den blev av! Efter Farsans middag möttes vi upp sju. Hon var där först och jag hälsade med en kram. Vi promenerade lite innan vi hamnade på ett fik på Götgatan. Var lite nervös innan, som vanligt, men de känslorna försvann direkt. Vi pratade på och hade en bra kemi från start. Hon var söt. Men framförallt var hon trevlig, vettig, rolig och snabbtänkt! Vi pratade mycket om personlighetstyper och om relationer. Precis som mig hade hon en lång relation där de träffats som unga, något som format oss båda. Det fanns väldigt många gemensamma nämnare. Inte så att vi var lika som personer men det fanns många likheter och en bra kemi. Kände jag och jag inbillar mig att hon kände detsamma. Vi nio stängde dom så det blev ett naturligt tillfälle att bryta upp. Jag följde henne till T-banan och sa hejdå. Vi var båda överens om att det var jättetrevligt!

Efter en förstadejt brukar jag alltid ha åtminstone något förbehåll men med M har jag faktiskt inte det. Det var nog den bästa förstadejt jag varit på, jag har inga förbehåll!

Men.

Jag vet ju hur det brukar sluta. Att hon hade trevligt tyckte jag var uppenbart, men det är ju absolut inte samma sak som att hon är beredd att ta det vidare. Statistiskt sett kommer hon ju inte vilja det och det känns redan nu oerhört bittert. Jag borde inte ta ut det i förskott, men jag måste verkligen, verkligen göra allt för att förbereda mig på det. Vad jag ska göra nu vet jag inte? Avvakta lite, absolut. Inte rusa iväg. Hör hon inte av sig kommer jag såklart att göra det, frågan är bara när? Men shit alltså, vilken härlig tjej!

Dejt med M idag?

Suck. M föreslog att ses efter lunch, idag (eftersom hon skulle träffa sina kompisar på eftermiddagen). Eftersom jag skulle till Farsan på eftermiddagen styrde jag om det så att det hos Farsan blev middag istället. Men efter att jag gjort det ändrade sig M, hon skulle träffa sina kompisar mitt på dagen istället... Då kunde jag inte ändra middagen hos Farsan igen. Hur som helst bestämde jag och M att ses 19:00 och igår kväll skrev hon "Vi kan väl höras av imorgon och bestämma mer exakt tid och plats?" Det tyckte jag lät bra, men... hon har inte hört av sig och har inte varit inloggad på Happy Pancake idag. Min erfarenhet säger mig att sånt brukar vara ett dåligt tecken. Vi får väl se.

Skulle det bli av med dejt idag är det lite ironiskt eftersom det idag är på dagen sex månader sen jag och K sågs första gången... Vad du det skulle kunna ha för betydelse?

Dejt inbokad

Har kommit igång lite långsamt på Happy Pancake och det har ledit till en inbokad dejt! Nu på söndag, med M. Men jag håller nere förväntningarna... vi får väl se om det ens blir av?

Igång på HP igen...

Ok, har smugit igång Happy Panncake igen… Provade att kontakta fem kvinnor och fick direkt två svar! Det kändes optimistiskt ett tag… men slutade med att den ena slutade höra av sig medan den andre efter relativt intensiv kontakt kom fram till att jag var för kort och att mina barn var för små. Nåväl. Kontaktade tio till och fick… inget svar. Hmmm. Men tänker inte nedslås av detta. Ska dra igång lite mer systematiskt när jag känner för det. Antagligen ganska snart, men inte just idag.

K har gjort slut

Ja, rubriken är väl ganska självförklarande. I tisdags var jag hos K och på kvällen innan vi skulle sova berättade hon att hennes känslor har svalnat och hon gjorde slut med mig där och då. Det kom som en överraskning men på sätt och vis ändå inte. Men jag fattar faktiskt inte varför det blev såhär? När det blev såhär? De senaste veckorna har jag dock känt av att det är något som inte stämmer, att något har varit annorlunda från henne. I brist på bättre ord har hon känts kall. Tyvärr var jag för feg för att fråga eller ta upp det, jag kände mig så himla rädd. Å andra sidan hade hon antytt att hon inte mådde så bra så jag antog att det kanske var det som spökade och att det var något som skulle gå över? Jag har alltid ganska nära till katastroftankar så givetvis hann jag flera gånger tänka att det nog var på väg att braka. Men just eftersom jag så ofta har nära till katastroftankar och att det ofta är helt i onödan försökte jag slå bort tankarna. Som sagt, det kom både som en överraskning och samtidigt gjorde det inte det.

När jag åkte till henne i lördags hade jag ont i magen och en känsla av att jag inte visste vad som skulle hända? Något kändes som sagt fel. Men sen när väl sågs kändes det bra och ungefär som vanligt. På söndagen var hon med på dop för en av mina bästa vänners barn. Innan hade jag träffat några av hennes vänner på en fika och det kändes roligt för mig att ”visa upp” henne på dopet. Hon var ganska frånvarande på kvällen men jag tänkte att det hängde ihop med att dopet såklart var något av en prövning för henne. Jag slog bort de negativa tankarna med att hon samma dag faktiskt hade pratat om semesterplaner, om var vi kanske skulle åka någonstans tillsammans nästa år? Sen kom tisdagen och jag var som sagt hos henne. Men det kändes inte bra. Innan hon tog bladet från munnen tänkte jag att nu är det tio dagar till vi ska ses nästa gång och jag hann tänka tanken att något måste hända under de här tio dagarna för såhär kan vi inte ha det. Sen sa hon det hon sa.

Jag blev helt knäckt. Jag låg och grät och skakade och det blev en konstig situation där hon försökte trösta mig. Sov inte många timmar den natten. Morgonen blev såklart plågsam och jag ville mest att den skulle försvinna. Vi pratade lite i bilen och jag fick fram att jag ändå trodde på den här relationen, att det ur mitt perspektiv är värt att fortsätta. Jag sa det inte för att jag trodde att det skulle ändra något i sak och jag tror ju heller inte på att tjata. Men jag ville ändå vara tydlig med hur jag kände. När vi kom till busstationen, där hon hämtat och lämnat mig så många gånger, brast det för mig. Jag började gråta. Jag gick ur bilen och hon kom ut och gav mig en sista kram. Sen åkte jag till jobbet och skrev ett långt meddelande till henne om hur jag kände. Slipade på det och skickade det först när jag kom hem. Hon svarade först på torsdagen. Hon framhöll att jag hade många fina egenskaper och att hon var ledsen för att hon känner som hon känner. Eller rättare sagt inte känner. Ungefär så. Sen la hon till något om hon tror att jag kommer hitta den rätte förr eller senare. Det där sista blir jag nästan lite provocerad av men jag får väl skylla mig själv eftersom jag i mitt meddelande berörde ämnet.

Just nu känner jag mig oerhört ledsen och besviken. Den första chocken har lagt sig och jag är inte lika knäckt som jag var i tisdags och onsdags. Men jag är som sagt väldigt ledsen. Jag tycker så himla mycket om K, jag är fortfarande kär i henne. Det har varit en jättefin relation! Just det bidrar nog till att jag känner mig lite extra besviken, vi hade något jättefint ihop som hon nu rev sönder. Enligt mitt sätt att se på saken då, hon uppenbarligen ett annat synsätt och det är ju det som är själva haken… Å ena sidan kan jag ju inte bli arg på henne för att hon känner som hon känner. Jag kan dock tycka att det gick lite väl fort för henne att helt plötsligt bara bryta. Men… det är som det är och det är inget jag kan påverka. En del av mig hoppas att hon ska ändra sig och det går väl inte att utesluta den möjligheten. Men det är absolut inget jag tror på och jag försöker slå bort de tankarna.

Så vad tar jag med mig av detta? Faktiskt, hur ledsen och besviken jag än är så går jag ut ur det här med stärkt självförtroende. I början av året och i våras var jag väldigt deprimerad av att det bara blev en massa förstadejter och sen aldrig något mer. Med K blev det ju helt annorlunda. Efter en lite trevande start utvecklade det sig snabbt till en ömsesidig förälskelse! Det var så himla häftigt och fint! Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det igen i mitt liv, men nu har jag det! Av de nästan fem månader som relationen höll var fyra månader helt underbara. Vi trivdes så bra ihop, bråkade knappt en enda gång. Och jag har dessutom bevisat för mig själv att en kvinna faktiskt kan falla för mig, vilket är en fråga som jag har brottats rätt mycket med. Så, oavsett så går jag faktiskt stärkt ur detta. Även om allt nu känns piss.

Så vad händer i framtiden? Jag kommer garanterat att ge mig ut i dejtingdjungeln igen. Jag har inte bråttom och jag tar det när det känns rätt. En prognos är dock att jag inte kommer vänta jättelänge… Jag kommer gå in med något stärkt självförtroende och lite mindre panik om det går trögt. Jag kommer dessutom att undvika kvinnor som har hund och som inte bor i Stockholm…

Det här känns lite väl bra

Ok, K reser, som sagt, bort på måndag. Vi var båda angelägna om att ses ännu en gång innan dess så hon (och hunden) kom över på middag hos mig igår och sov över. Det fungerade (förvånansvärt!) bra med hunden och allt med K kändes bara underbart! Vad detta kommer leda till i det längre perspektivet vet jag inte och jag tänker inte heller oroa mig för det just nu. För nu känns allt bara bra, just nu mår jag bättre än jag vet inte när? Jag är förälskad! Även om vi inte satt ord på känslorna inför varandra känner jag att det är ömsesidigt. Så nu känner jag ingen anledning att skriva här mer. Jag inser rent logiskt att jag kanske kommer återvända hit och blir det så... så blir det så. Men nu tar jag en paus!

Middag hos K (2)

K reser bort på måndag nästa vecka så jag föreslog att försöka ses i veckan. Pga. olika omständigheter ledde det spontant fram till att vi sågs igår (måndag). Av praktiska skäl hemma hos henne, igen.

Köpte med oss mat denna gång. Det var... trevligt! Det var... mindre spänt än i fredags. Jag hade ju redan varit där och det bestämdes redan på förhand att jag skulle sova över så det behövdes inte läggas en massa energi på att försöka läsa av varandra. Egentligen finns inte så mycket att tillägga. Jag tycker om henne och hon verkar faktiskt tycka om mig! Att vi både ville ses så snabbt igen och gjorde det talar väl sitt tydliga språk, tänker jag?

Sen framtiden... Jag vet inte vad detta innebär för framtiden? Hon bor där hon bor och jag bor där jag bor. Hunden gör det komplicerat att ses, men inte omöjligt. Jag försöker att inte gå händelser i förväg, men när jag misslyckas med det ser jag kanske inte att det blir vi två på lång sikt, trots allt? Kanske? Jag vet inte och jag tillåter mig att inte veta. För just nu är jag mitt uppe i att trivas rätt bra med den här situationen och den har (om inte annat) gjort underverk för mitt självförtroende och för min självkänsla!

Middag hos K

Innan jag redogör för gårdagen måste jag lufta ett dilemma. Utan att ta ut något i förskott så verkar det ”bli något” med K, och då vet jag inte om det riktigt passar för den här bloggen? Det var ju inte något sådant jag hade i åtanke när jag startade den. Alltså, om jag hamnar i en riktig relation försvinner poängen med en blogg om dejtande. Å andra sidan: Jag och K har setts tre gånger och även om jag tror det blir en fortsättning så är det inte mycket. Med andra ord fortsätter jag ett tag till.

K hade, som sagt, bjudit hem mig på middag på fredagen. Vi skulle ses 18:00 och hon bor alltså utanför Norrtälje. Övernattning borde inte kunnat vara helt orimlig, tänkte jag… Men vi hann knappt komma hem till henne innan hon yttrade: ”Jag kan ju inte dricka vin eftersom jag ska skjutsa dig till stationen sen.” Jaha. Besvikelse över utebliven övernattning får jag leva med, men jag blev faktiskt lite sur. Inte för att jag nödvändigtvis måste sova över just den natten, det kanske jag av olika skäl inte skulle. Utan mer över att hon redan på förhand hade fattat beslut i den frågan och dessutom, uppenbarligen, kände att hon ville vara tydlig gentemot mig i den frågan. Jag menar bara att det var lite väl drastiskt att ha kommit fram till att kvällen skulle sluta så, var det verkligen så uppenbart?

Nåväl. Jag försökte att spela oberörd men började då direkt fundera över hur länge middagen skulle kunna tänkas ta, när jag skulle åka? Men jag blev sakta på bättre humör och tänkte att jag får ta detta som det är och försöka att leva lite mer i nuet istället. Middagen var trevlig och vi pratade massor. Det var tydligt att hon inte hade bråttom för hon pratade om en dessert som skulle komma ”sen”. Ju längre vi satt där ju trevligare blev det och vid något tillfälle slog det mig att det är något med henne som jag verkligen gillar.

Vid elva kände jag dock att det kanske var dags att göra en ansats att fundera på att röra på sig eftersom det ändå tar lång tid att ta sig hem. Då hände något. Hon började titta på mig med en blick som var helt ny, liksom uppfordrande. Det var något men hon sade inget. Jag kände att jag ville säga något men jag visste inte vad? (Hade jag varit en Casanova hade jag tagit initiativ där och då, men det är jag ju inte…) Så inget hände. När vi var på väg ut skulle hon bara kolla när bussen gick och konstaterade då att det var ett tag kvar varpå hon föreslog att vi skulle stanna lite till, kanske sätta oss i soffan? Sagt och gjort. Så fort vi gjorde det fattade hennes (rätt stora) hund beslutet att göra detsamma varpå den lade sig mellan oss. Något var i luften men jag visste inte vad jag skulle göra? Särskilt inte med tanke på den stora hunden som låg där. Så vi pratade på och tiden gick och jag tänkte att jag kommer inte titta på klockan om inte hon gör det… Så hoppade hunden ner och kort efteråt lutade hon sig mot mig. Vi hånglade i soffan och struntade i både klocka och buss. När det steget väl var taget tyckte jag att det väl måste vara ok med en övernattning, om än bara på soffan? På det mest diplomatiska sätt jag kunde föreslog jag det och så blev det (dock inte i soffan utan i hennes säng).

Det blev inte många timmars sömn den natten, jag var på tok för uppstressad för det. Eller, uppstressad är fel ord, men uppskruvad, tagen, lycklig! Efter frukost körde hon mig till stationen och jag uppfattade det som att vi båda är intresserade av att ses igen! När det ska bli vet jag dock inte, det här med Norrtälje och hunden är två variabler som krånglar till det ordentligt (mest hunden faktiskt). Men det tänker jag strunta högaktningsfullt i den närmaste tiden. Det här känns bara så himla lättande, roligt och spännande faktiskt!

Hembjuden till K på fredag...

Ja. Rubriken är väl ganska självförklarande? Det känns... overkligt! Ska försöka att inte måla upp bilder utan bara ta det som det kommer. Helt enkelt. (Eller, det är inte så enkelt...)

HP-stalking

Ok... igår gick jag in på Happy Pancake bara för att kolla om K varit inloggad de senaste dagarna. Till min glädje hade hon inte varit inloggad sen i söndags (vilket var den dagen som vi gick över till Messenger). Men skulle hon få för sig att kolla mig skulle det ju synas att jag varit inloggad och... då skulle ju jag se att hon varit det om jag skulle få för mig att kolla och... Ja, det blir ju bara en ond cirkel av det hela. Den enda lösningen är att inte gå in där och bara släppa tanken på huruvida hon är där eller ej. Så länge vi har kontakt och planen är att ses igen borde det inte bli alltför svårt.

Tisdagens dejt med K

Nu har jag varit på betydligt fler förstadejter än andradejter men min erfarenhet är att andradejten är betydligt svårare, betydligt mer kravfylld. Vad jag menar är att en förstadejt mest är kravlös och spännande. Man ska bara kolla läget och bilda sig en första uppfattning om det här kan vara något att gå vidare med eller ej. Inte för att det är okomplicerat men ändå, det kan bli hur som helst och det finns inga direkta krav annat än de man ställer på sig själv att göra bra ifrån dig. Mitt dåliga facit från förstadejter står faktiskt inte i motsats till att jag gillar spänningen inför en sådan. Inför den andra dejten är det helt plötsligt mer på allvar. Har man enats om att ses igen är båda ändå inne på att det här faktiskt kan bli något och då finns ett större krav på att utforska detta. I alla fall är det vad jag inbillar mig?

Att träffa K är förenat med en del krångel. Hon bor i Norrtälje och är bunden av barn på halvtid och hund på heltid. Vi hade enats om att hon skulle ta bilen till Stockholm men i sista sekund ändrade hon sig till Norrtälje. Eftersom vi sågs här senast var det väl inte mer än rätt att jag skulle behöva åka denna gång. Dessutom, om det nu blir något är detta något som jag måste vänja mig vid, så jag var ändå vid rätt gott mod när jag satt mig på bussen norrut.

Vi hade enats om att äta något men senast jag var i Norrtälje var när jag gjorde lumpen (för 25 år sedan) så jag gjorde klart för K att jag lade mitt öde i hennes händer. Hon hade ett förslag på restaurang och den var helt ok. Efteråt tog vi en promenad och hon föreslog att vi skulle slå oss ner på en parkbänk ett tag. Det var trevligt. Både middagen och efterspelet. Hon återkommer då och då till hur pass olika vi är och det är vi. Men jag trivs i hennes sällskap, jag gillar henne. Det är inga fladdrande fjärilar som löper amok i magen men jag är villig att ge detta en chans. Dock… om detta sades ingenting, varken av mig eller av henne. Så vad ska jag tro? På vägen hem skickade jag någon ofarlig grej i förhoppning att hon (som förra gången) skulle svara med något konkret, vilket hon inte gjorde… Hade lite kontakt med Coachen som tyckte att det var min tur att ta nästa steg den här gången. Jag gjorde det, sa att jag tyckte om att umgås med henne och frågade om hon ville ses igen? Det ville hon! Det är nervöst att blotta sig på det viset men känslan av bekräftelse när svaret är jakande är omedelbar och intensiv!

Förbannelsen är bruten!

Hittills i år har jag varit på fem dejter som alla slutade med att hon inte ville ses igen. K blev dock annorlunda! När jag kom hem skickade jag en ofarlig grej apropå en sak vi pratat om. Hon svarade på det och lade till att hon gärna ses igen. Vad det innebär för framtiden vet jag inte, men det gjorde verkligen gott för mitt sargade självförtroende! Detta innebär dock inte att jag kommer att sväva iväg utan jag vidhåller att jag inte tror på detta långsiktigt och att jag inte är helt övertygad. Med det sagt tackade jag ja och nu ska vi ses igen redan på tisdag. Fortsättning följer.

Dagens dejt med K

Nyss hemkommen. Tänkte fånga mina tankar medan de är färska i minnet och innan vi hunnit höra av oss om en eventuell fortsättning. Oavsett utfall i den frågan blir det ett kapitel för sig.

Hade lång tid att ladda upp och det blev mycket musik (mest black metal), en liten cigarr och ett antal cigariller. Jag var inte nervös men en första dejt innebär alltid ett visst adrenalinpåslag som är rätt angenämt. Jag var först utanför caféet på Kungsgatan och stod och rökte när hon plötsligt dök upp. Hälsningen blev lite fumlig men det blev en kram. Väl inne fanns det gott om plats, den enda haken var bordet som var lite oberäkneligt vingligt, vilket iofs. blev en talking point. Det blev ganska precis två timmars fika och tre koppar kaffe (för mig, hon dricker tydligen inte kaffe). Till en början var det lite trevande, inte stelt men jag hann tänka tanken att oj, hur ska jag kunna hålla igång detta? Vad det nu var som gjorde det vet jag inte men det släppte och efter ett tag kändes det inte alls stelt. Jag följde den klassiska regeln att lyssna mer än prata, mer så i början och mindre så i slutet. Vi pratade om ditten och datten, mycket jobb, barn och boende. Viktigt men samtidigt inte överväldigande intressant. Något som dock var intressant var att vi inte kom in på dejtande, vilket kändes befriande. Det blir lätt en lite svårnavigerad metadiskussion att på en dejt sitta och prata om just dejtande.

K var söt, tom. sötare än på fotot (det brukar vara tvärtom). Trevlig, snäll, glad. Ska jag vara lite petig (vilket jag inte är säker på att jag ska?) så var hon lite… vanlig. Jag vet ärligt talat inte vad jag söker men hon stack inte ut på något vis. Intressant det där att jag tillåter mig att vara petig. För ett år sen hade jag kastat mig över en söt och trevlig tjej med noll förbehåll. Så är det inte nu. Kanske är det en försvarsmekanism eftersom boendefrågan gör att OM det här skulle bli något så kommer det inte bli det långsiktiga med att bo ihop som faktiskt är det jag söker. (Sen är det väl så att det där långsiktiga är något jag söker på lång sikt och ur det korta perspektivet kan jag mycket väl tänkta mig något kortsiktigt...) Den andra aspekten på det här med försvarsmekanism är att jag faktiskt inte tror att hon är intresserad av att ses igen. Det handlar inte om min usla statistik i år utan bara på en magkänsla. Jag kan ha fel på den här punkten men det är vad jag trots allt ser framför mig, ett tack men nej tack. Oavsett lär jag bli varse inom kort eftersom hon innan dejten uttryckte ett önskemål om att vi skulle vara raka och ärliga mot varandra i den frågan efter det att vi setts.

Att ha flera "på gång" samtidigt

Fyra dagar kvar till lördagens inbokade dejt med K. I den här världen är fyra dagar en lång tid. De flesta har flera personer ”på gång” samtidigt. Trots inbokad dejt har jag varit med om att personen ifråga hunnit inleda en relation men även att hon dagarna innan helt plötsligt har slutat höra av dig. Med K får jag inte riktigt den känslan, när hon beskriver sin vardag verkar hon ha lite fullt upp. Men det där med att ha flera på gång, tja, den måste jag nog utgå ifrån. Det tillhör spelets regler i ett spel som jag egentligen inte vill spela. Borde inte även jag ha flera på gång samtidigt? Jo, det har jag haft tidigare. Mest för att jag vet hur svårt det är att få till en dejt i kombination med att dejten sen sannolikt inte leder någon vart. Man förlorar liksom väldigt mycket tid på att bara ha en på gång i taget. Med det sagt har jag legat väldigt lågt sen jag fick kontakt med K. Jag är lite ambivalent till om dejtandet verkligen är något för mig just nu? Så jag stressar just nu inte över att förlora tid utan jag tar det lugnt och håller mig till K och känner mig rätt tillfreds med det.

"gillar verkligen o skriva med dig"

Jag har och K har bara haft kontakt (via Happy Pancake) i en vecka (vilket är en kort tid i det sammanhanget) och det är en hel vecka kvar till dejten (vilket är en lång tid i det sammanhanget). Men vi hörs flera gånger varje dag och igår fick jag komplimangen att hon "... gillar verkligen o skriva med [mig]... ". (Försöker att ignorera/ha överseende med "o"...) Det hela liknar lite de "relationer" jag hade med ett par kvinnor för ett år sedan. Skriva som en galning (eftersom skrivande är en styrka jag har). Egentligen har jag gått ifrån det och valt en ny strategi. Jag har tänkt att ett första möte sannolikt ändå kullkastar allt och då känns det som slöseri med både min tid och mina känslor att investera för mycket innan. Statistiskt sett leder ju det första mötet till att hon inte vill ses igen och ev. till att jag känner detsamma. Sett ur det perspektivet känns det sundare att börja med det första mötet istället för att bygga upp något som ändå bara kommer att raseras.

Men ändå. Att höras flera gånger om dagen skapar en slags intimitet och det innebär också att jag inte alls ältar skilsmässan lika mycket vilket är befriande! Men jag är medveten om att det är ett tveeggat svärd. För om vårt möte blir en flopp kommer alla mina känslor av otillräcklighet tillbaka, upphöjda i kvadrat.

"Kram"

Fick idag (midsommarafton*) min första "Kram" i skrift från K. Det hela gör mig väldigt beklämd för alla som känner mig vet att jag inte använder "Kram" i skrift och ingen förväntar sig att få en sådan från mig (såvida det inte rör sig om något väldigt speciellt eller allvarlig situation). Men när det gäller en främling blir det knepigare, för jag vill ju uppmuntra denna (lilla) ömhetsbetygelse och absolut inte framstå som en som avfärdar den. Samtidigt vill jag inte göra våld på mig själv. Tja, har man inte tillräckligt med verkliga problem så kan man ju hålla på och vara neurotisk inför sånt här... Hmmm… jag tror jag ska återgälda den med en kramande Smiley, det känns mer ofarligt!? 🤗

*Jag kommer inte fira alls. Å ena sidan känns det lite sorgligt att inte ha någon självklar att fira med, å andra sidan bryr jag mig inte särskilt mycket eftersom jag ändå aldrig har gillat just midsommarafton. Jag tänker att någon gång i framtiden kanske det kommer finnas Någon som vill fira midsommar med just mig? Händer det är det fint, händer det inte är det ett mycket större problem i sig snarare än hur jag spenderar just midsommarafton...

Dejt inbokad!

Jag behövde bara hålla ut lite, lite för igår kväll föreslog K att ses! Det blir av först nästa lördag dock pga. dålig barnsynk. Och ja, jag är fullt medveten om att det är så pass lång tid att det hinner hända både det ena och andra innan dess. Men ändå, när jag har en dejt inbokad infinner sig ett inre lugn, vetskapen om att jag har något på gång är tillfredställande!

Kontakt med K

I söndags kontaktade jag ytterligare tio kvinnor på Happy Panncake. Fick två svar varav den ena, K, verkar väldigt "på". Vi har hörts flera gånger om dagen sen dess. Ingen har ännu fört på tal att ses och jag tänker att jag väntar ut henne lite, lite till innan jag själv gör det. Nackdelen är att hon bor utanför Norrtälje och inte verkar vara flyttbar. Å andra sidan finns ingen som helst anledning att gå händelser i förväg. Jag vet ju, som sagt, inte ens om vi kommer att ses...

Återupptagen aktivitet

Trots råden från psykologerna var jag lite aktiv igår. Jag började med att skicka ett mess till M och frågade om hon ville ses igen? Det uteblivna svaret tar jag som intäkt för att jag ska låta henne vara.

Sen kontaktade jag tio kvinnor på Happy Pancake varav en har svarat. Hon har en bebis på heltid och ärligt talat är det inget jag söker eller behöver i mitt liv så jag undrar varför jag ens tog kontakt? Hon har dock inte besvarat mitt svar på hennes svar så även den kontakten får nog bokföras som avslutad. Sannolikt lika bra.

Olösligt dilemma?

Träffade min ordinarie psykolog idag och precis som den förra veckan fick jag höra att jag "inte är redo att dejta". Spännande. Själva anledningen till att jag ens börjat dejta (separationen) är även anledningen till att jag mår för dåligt och inte är redo att dejta... Det är väl något av ett dilemma? Kan inte låta bli att tänka att Exfrun började att dejta i samband med separationen och nu lever hon tillsammans med den mannen. Hon var (bevisligen) redo, men jag är det fortfarande inte. Ingen har sagt att livet ska vara rättvist, men det tycker jag faktiskt är sjukt orättvist! (Kan det vara så att skillnaden på om man är "redo" eller ej hänger på om man var den som lämnade eller den som blev lämnad?)

Jag är nog inte redo?

I tisdags träffade jag en psykolog. Vi kom kort in på det här med dejtande och hon menade att jag nog inte var redo att träffa någon just nu. Jag kan förstå vad hon menar och jag säger inte att hon har fel. Samtidigt tror jag inte att livet är så enkelt, man kan inte invänta någon diffus tidpunkt då man exakt "är redo". Jag tror livet är mer slumpmässigt än så, livet är så oöverskådligt. Rent teoretiskt tror jag man kan träffa "rätt" när som helst under vilka omständigheter som helst. Däremot tror jag att om man inte mår så bra kan det vara en bra att ha lite mer fokus på sig själv och lite mindre på att till varje pris träffa någon.

Messade. Inget svar

Messade M i fredags men hon har inte svarat. En liten skitsak bara. Fattar vad det betyder och det känns ledsamt. Kommer inte att ge mig så jag kommer att höra av mig igen, berätta att jag tycker att det var väldigt trevligt och att jag gärna ses igen. Lägga allt på bordet, på vinst och förlust (sannolikt förlust).

Gårdagens dejt med M

För en gångs skull ägnade jag inte timmar åt att ”komma i stämning” utan var rätt stressad. Vilket kanske bara var bra? Hann trycka i mig en dubbel cheese på McD och endast röka två cigariller innan. Promenerandes längs Götgatan hann jag dock med min sedvanliga laddning med musik. På högsta volym: ”Mountains Crave” (Anna von Hausswolff), ”Just the Way You Are” (Maja Francis) och “Mourning Palace” (Dimmu Borgir). Alltid de låtarna, alltid den ordningen.

Ogillar att vara först, men oftast är jag det. Eftersom jag är någon som värdesätter att komma i tid. Att vara först är att försätta sig själv i ett underläge men det finns en fördel: Den andre får komma fram och tvingas välja hälsningsmetod. (Nästan alltid handslag men kram kan förekomma.) Jag har ingen strategi här utan låter den andre bestämma. Efter ett par minuter kom M. Tyckte hon gjorde en ansats till kram och min högerarm var på väg upp när hennes hand sträcktes fram. Jag hann nästan bromsa i tid och det såg antagligen lite märkligt ut, men bara lite. Varsin kaffe beställdes och vi betalade var för sig. Det fanns sittplats antingen bredvid en sovande uteliggare eller klättrande barn och jag lät henne bestämma. Det fick bli den sovande mannen (som halvvägs in i fikat blev avhyst).

Även om man sett varandra på en och annan halvdassig bild innan är det alltid spännande att ställas öga mot öga på riktigt. En bild säger kanske mer än tusen ord men kan samtidigt ljuga. Att få till de där första fem minuterna är verkligen inte lätt. Att samtidigt försöka göra ett riktigt bra första intryck (det där som man aldrig får en andra chans till) samtidigt som man nyfiket granskar den andre i detalj. Att glo, men inte låtsas glo. Är inte säker på att jag behärskar konsten särskilt väl, men med viss erfarenhet har jag blivit bättre. Alltid nåt. Ska man ens hålla på och granska på det där viset? Kanske inte, men… utseendet ÄR viktigt och dessutom är det omöjligt att inte låta bli. I alla fall för mig. Dessbättre var M söt, i alla fall tillräckligt söt för att jag skulle kunna släppa den biten. Ja, jag känner mig hemsk för att jag gör och tänker så men, återigen, det är inte helt oviktigt. Jag ställer inte orimliga krav, men det betyder inte att jag inte ställer några krav.

M var trevlig, rolig. Lite osäker. Jag hatar att spela spel men jag har insett att ibland måste man göra det, lite. Tillämpa lite strategier, t.ex. den där att lyssna mer än prata själv. Skulle det bli något långsiktigt någon gång tänker jag att det är förlåtet att jag försökte tänkta på några sådana saker vid den första dejten. Jag ställde frågor och hon ursäktade sig flera gånger med att hon inte kunde förklara eller ifrågasatte varför hon ens pratade om det hon nu pratade om? Jag tolkade det som ett utslag av osäkerhet från hennes sida och kände att jag hade ett övertag i det avseendet. Vilket är en känsla som är väldigt komplicerad. Å ena sidan är övertag att föredra än motsatsen (underläge är mitt normalläge). Å andra sidan vill jag inte ens hålla på och tänka i de här banorna. Vill egentligen bara träffa någon, Mötas på lika villkor och bli förälskad. Typ. Men så funkar det inte i den verkliga världen, inte på en första dejt i alla fall. Tyvärr. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att även om en person är osäker på ytan så säger det nödvändigtvis inte ett dugg om vad denne tänker inombords. Ville inte hamna i den där dåliga känslan där samtalet plötsligt dör ut och hon börjar snegla på klockan. Så… efter en dryg timme tog jag kommandot och tackade för en trevlig träff. Jag gav henne en kram och vi skiljdes åt. Tog kommandot. Efter några tidigare usla insatser från min sida kände jag mig nöjd med mig själv. Jag kunde såklart varit bättre, det kan man alltid, men jag gjorde bra ifrån mig. Tyckte jag.

Efter en dejt brukar jag behöva en stund för att få det att sjunka in, sammanfatta tankar, känslor och intryck. Men redan på väg ner i t-banan överraskade jag mig men att känna att jag verkligen fick ett fint intryck av M! En av de mer lovande kvinnor jag träffat sen jag drog igång den här ökenvandringen för drygt ett år sen. Jag vill absolut ses igen! Vilket är en väldigt häftig känsla samtidigt som mina katastroftankar direkt kommer smygande. Det finns väl ingen chans i världen att hon känner som jag, eller? Men innan det händer tänker jag njuta fullt av den här situationen: En lyckad dejt med en trevlig och söt tjej, just nu finns bara möjligheter! Verkligheten kommer antagligen ikapp men den kan få vänta bara lite, jag vill vara i det här nu en stund till.

Stora frågan är när jag ska höra av mig? Spontant ville jag göra det direkt men Coachen har sagt nej, har sagt att jag ska ha lite is i magen. Återigen, jag vill egentligen inte spela det här spelet men efter att ha misslyckats gång på gång med min strategi har jag valt att lyssna på vad Coachen säger.

Dags för dejt ikväll

Egentligen ogillar jag Happy Pancake starkt. Å andra sidan har jag inte hittat något bättre alternativ för att träffa folk som vill träffa folk.
 
Försöker att inte fastna i ett statistiktänkande eftersom statistik bara säger något om en population och säger inget om en individ. Dvs. min dejtingstatistik för i år säger ingenting om hur det kommer att gå eller vara med M, som jag ska ta en fika med idag. Å andra sidan är det svårt att låta bli att tänka på att jag hittills varit på fyra dejter i år och i samtliga fall har det slutat med att hon inte velat ses igen, vid fyra tillfällen har jag serverats olika versioner av ”det klickade inte riktigt”. Att jag själv kände likadant i ett, två eller tre av fallen (lite beroende på hur man räknar och värderar) spelar mindre roll (bara i ett fall kände jag ett definitivt Ja tack! till att ses igen). Facit, hittills, för 2019 är ju att den som träffar mig inte vill ses igen. I 100% av fallen.