Ja, rubriken är väl ganska självförklarande. I tisdags var jag hos K och på kvällen innan vi skulle sova berättade hon att hennes känslor har svalnat och hon gjorde slut med mig där och då. Det kom som en överraskning men på sätt och vis ändå inte. Men jag fattar faktiskt inte varför det blev såhär? När det blev såhär? De senaste veckorna har jag dock känt av att det är något som inte stämmer, att något har varit annorlunda från henne. I brist på bättre ord har hon känts kall. Tyvärr var jag för feg för att fråga eller ta upp det, jag kände mig så himla rädd. Å andra sidan hade hon antytt att hon inte mådde så bra så jag antog att det kanske var det som spökade och att det var något som skulle gå över? Jag har alltid ganska nära till katastroftankar så givetvis hann jag flera gånger tänka att det nog var på väg att braka. Men just eftersom jag så ofta har nära till katastroftankar och att det ofta är helt i onödan försökte jag slå bort tankarna. Som sagt, det kom både som en överraskning och samtidigt gjorde det inte det.
När jag åkte till henne i lördags hade jag ont i magen och en känsla av att jag inte visste vad som skulle hända? Något kändes som sagt fel. Men sen när väl sågs kändes det bra och ungefär som vanligt. På söndagen var hon med på dop för en av mina bästa vänners barn. Innan hade jag träffat några av hennes vänner på en fika och det kändes roligt för mig att ”visa upp” henne på dopet. Hon var ganska frånvarande på kvällen men jag tänkte att det hängde ihop med att dopet såklart var något av en prövning för henne. Jag slog bort de negativa tankarna med att hon samma dag faktiskt hade pratat om semesterplaner, om var vi kanske skulle åka någonstans tillsammans nästa år? Sen kom tisdagen och jag var som sagt hos henne. Men det kändes inte bra. Innan hon tog bladet från munnen tänkte jag att nu är det tio dagar till vi ska ses nästa gång och jag hann tänka tanken att något måste hända under de här tio dagarna för såhär kan vi inte ha det. Sen sa hon det hon sa.
Jag blev helt knäckt. Jag låg och grät och skakade och det blev en konstig situation där hon försökte trösta mig. Sov inte många timmar den natten. Morgonen blev såklart plågsam och jag ville mest att den skulle försvinna. Vi pratade lite i bilen och jag fick fram att jag ändå trodde på den här relationen, att det ur mitt perspektiv är värt att fortsätta. Jag sa det inte för att jag trodde att det skulle ändra något i sak och jag tror ju heller inte på att tjata. Men jag ville ändå vara tydlig med hur jag kände. När vi kom till busstationen, där hon hämtat och lämnat mig så många gånger, brast det för mig. Jag började gråta. Jag gick ur bilen och hon kom ut och gav mig en sista kram. Sen åkte jag till jobbet och skrev ett långt meddelande till henne om hur jag kände. Slipade på det och skickade det först när jag kom hem. Hon svarade först på torsdagen. Hon framhöll att jag hade många fina egenskaper och att hon var ledsen för att hon känner som hon känner. Eller rättare sagt inte känner. Ungefär så. Sen la hon till något om hon tror att jag kommer hitta den rätte förr eller senare. Det där sista blir jag nästan lite provocerad av men jag får väl skylla mig själv eftersom jag i mitt meddelande berörde ämnet.
Just nu känner jag mig oerhört ledsen och besviken. Den första chocken har lagt sig och jag är inte lika knäckt som jag var i tisdags och onsdags. Men jag är som sagt väldigt ledsen. Jag tycker så himla mycket om K, jag är fortfarande kär i henne. Det har varit en jättefin relation! Just det bidrar nog till att jag känner mig lite extra besviken, vi hade något jättefint ihop som hon nu rev sönder. Enligt mitt sätt att se på saken då, hon uppenbarligen ett annat synsätt och det är ju det som är själva haken… Å ena sidan kan jag ju inte bli arg på henne för att hon känner som hon känner. Jag kan dock tycka att det gick lite väl fort för henne att helt plötsligt bara bryta. Men… det är som det är och det är inget jag kan påverka. En del av mig hoppas att hon ska ändra sig och det går väl inte att utesluta den möjligheten. Men det är absolut inget jag tror på och jag försöker slå bort de tankarna.
Så vad tar jag med mig av detta? Faktiskt, hur ledsen och besviken jag än är så går jag ut ur det här med stärkt självförtroende. I början av året och i våras var jag väldigt deprimerad av att det bara blev en massa förstadejter och sen aldrig något mer. Med K blev det ju helt annorlunda. Efter en lite trevande start utvecklade det sig snabbt till en ömsesidig förälskelse! Det var så himla häftigt och fint! Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det igen i mitt liv, men nu har jag det! Av de nästan fem månader som relationen höll var fyra månader helt underbara. Vi trivdes så bra ihop, bråkade knappt en enda gång. Och jag har dessutom bevisat för mig själv att en kvinna faktiskt kan falla för mig, vilket är en fråga som jag har brottats rätt mycket med. Så, oavsett så går jag faktiskt stärkt ur detta. Även om allt nu känns piss.
Så vad händer i framtiden? Jag kommer garanterat att ge mig ut i dejtingdjungeln igen. Jag har inte bråttom och jag tar det när det känns rätt. En prognos är dock att jag inte kommer vänta jättelänge… Jag kommer gå in med något stärkt självförtroende och lite mindre panik om det går trögt. Jag kommer dessutom att undvika kvinnor som har hund och som inte bor i Stockholm…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar