Tisdagens dejt med K

Nu har jag varit på betydligt fler förstadejter än andradejter men min erfarenhet är att andradejten är betydligt svårare, betydligt mer kravfylld. Vad jag menar är att en förstadejt mest är kravlös och spännande. Man ska bara kolla läget och bilda sig en första uppfattning om det här kan vara något att gå vidare med eller ej. Inte för att det är okomplicerat men ändå, det kan bli hur som helst och det finns inga direkta krav annat än de man ställer på sig själv att göra bra ifrån dig. Mitt dåliga facit från förstadejter står faktiskt inte i motsats till att jag gillar spänningen inför en sådan. Inför den andra dejten är det helt plötsligt mer på allvar. Har man enats om att ses igen är båda ändå inne på att det här faktiskt kan bli något och då finns ett större krav på att utforska detta. I alla fall är det vad jag inbillar mig?

Att träffa K är förenat med en del krångel. Hon bor i Norrtälje och är bunden av barn på halvtid och hund på heltid. Vi hade enats om att hon skulle ta bilen till Stockholm men i sista sekund ändrade hon sig till Norrtälje. Eftersom vi sågs här senast var det väl inte mer än rätt att jag skulle behöva åka denna gång. Dessutom, om det nu blir något är detta något som jag måste vänja mig vid, så jag var ändå vid rätt gott mod när jag satt mig på bussen norrut.

Vi hade enats om att äta något men senast jag var i Norrtälje var när jag gjorde lumpen (för 25 år sedan) så jag gjorde klart för K att jag lade mitt öde i hennes händer. Hon hade ett förslag på restaurang och den var helt ok. Efteråt tog vi en promenad och hon föreslog att vi skulle slå oss ner på en parkbänk ett tag. Det var trevligt. Både middagen och efterspelet. Hon återkommer då och då till hur pass olika vi är och det är vi. Men jag trivs i hennes sällskap, jag gillar henne. Det är inga fladdrande fjärilar som löper amok i magen men jag är villig att ge detta en chans. Dock… om detta sades ingenting, varken av mig eller av henne. Så vad ska jag tro? På vägen hem skickade jag någon ofarlig grej i förhoppning att hon (som förra gången) skulle svara med något konkret, vilket hon inte gjorde… Hade lite kontakt med Coachen som tyckte att det var min tur att ta nästa steg den här gången. Jag gjorde det, sa att jag tyckte om att umgås med henne och frågade om hon ville ses igen? Det ville hon! Det är nervöst att blotta sig på det viset men känslan av bekräftelse när svaret är jakande är omedelbar och intensiv!