Innan jag redogör för gårdagen måste jag lufta ett dilemma. Utan att ta ut något i förskott så verkar det ”bli något” med K, och då vet jag inte om det riktigt passar för den här bloggen? Det var ju inte något sådant jag hade i åtanke när jag startade den. Alltså, om jag hamnar i en riktig relation försvinner poängen med en blogg om dejtande. Å andra sidan: Jag och K har setts tre gånger och även om jag tror det blir en fortsättning så är det inte mycket. Med andra ord fortsätter jag ett tag till.
K hade, som sagt, bjudit hem mig på middag på fredagen. Vi skulle ses 18:00 och hon bor alltså utanför Norrtälje. Övernattning borde inte kunnat vara helt orimlig, tänkte jag… Men vi hann knappt komma hem till henne innan hon yttrade: ”Jag kan ju inte dricka vin eftersom jag ska skjutsa dig till stationen sen.” Jaha. Besvikelse över utebliven övernattning får jag leva med, men jag blev faktiskt lite sur. Inte för att jag nödvändigtvis måste sova över just den natten, det kanske jag av olika skäl inte skulle. Utan mer över att hon redan på förhand hade fattat beslut i den frågan och dessutom, uppenbarligen, kände att hon ville vara tydlig gentemot mig i den frågan. Jag menar bara att det var lite väl drastiskt att ha kommit fram till att kvällen skulle sluta så, var det verkligen så uppenbart?
Nåväl. Jag försökte att spela oberörd men började då direkt fundera över hur länge middagen skulle kunna tänkas ta, när jag skulle åka? Men jag blev sakta på bättre humör och tänkte att jag får ta detta som det är och försöka att leva lite mer i nuet istället. Middagen var trevlig och vi pratade massor. Det var tydligt att hon inte hade bråttom för hon pratade om en dessert som skulle komma ”sen”. Ju längre vi satt där ju trevligare blev det och vid något tillfälle slog det mig att det är något med henne som jag verkligen gillar.
Vid elva kände jag dock att det kanske var dags att göra en ansats att fundera på att röra på sig eftersom det ändå tar lång tid att ta sig hem. Då hände något. Hon började titta på mig med en blick som var helt ny, liksom uppfordrande. Det var något men hon sade inget. Jag kände att jag ville säga något men jag visste inte vad? (Hade jag varit en Casanova hade jag tagit initiativ där och då, men det är jag ju inte…) Så inget hände. När vi var på väg ut skulle hon bara kolla när bussen gick och konstaterade då att det var ett tag kvar varpå hon föreslog att vi skulle stanna lite till, kanske sätta oss i soffan? Sagt och gjort. Så fort vi gjorde det fattade hennes (rätt stora) hund beslutet att göra detsamma varpå den lade sig mellan oss. Något var i luften men jag visste inte vad jag skulle göra? Särskilt inte med tanke på den stora hunden som låg där. Så vi pratade på och tiden gick och jag tänkte att jag kommer inte titta på klockan om inte hon gör det… Så hoppade hunden ner och kort efteråt lutade hon sig mot mig. Vi hånglade i soffan och struntade i både klocka och buss. När det steget väl var taget tyckte jag att det väl måste vara ok med en övernattning, om än bara på soffan? På det mest diplomatiska sätt jag kunde föreslog jag det och så blev det (dock inte i soffan utan i hennes säng).
Det blev inte många timmars sömn den natten, jag var på tok för uppstressad för det. Eller, uppstressad är fel ord, men uppskruvad, tagen, lycklig! Efter frukost körde hon mig till stationen och jag uppfattade det som att vi båda är intresserade av att ses igen! När det ska bli vet jag dock inte, det här med Norrtälje och hunden är två variabler som krånglar till det ordentligt (mest hunden faktiskt). Men det tänker jag strunta högaktningsfullt i den närmaste tiden. Det här känns bara så himla lättande, roligt och spännande faktiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar