lördag 20 juli 2019
Det här känns lite väl bra
Ok, K reser, som sagt, bort på måndag. Vi var båda angelägna om att ses ännu en gång innan dess så hon (och hunden) kom över på middag hos mig igår och sov över. Det fungerade (förvånansvärt!) bra med hunden och allt med K kändes bara underbart! Vad detta kommer leda till i det längre perspektivet vet jag inte och jag tänker inte heller oroa mig för det just nu. För nu känns allt bara bra, just nu mår jag bättre än jag vet inte när? Jag är förälskad! Även om vi inte satt ord på känslorna inför varandra känner jag att det är ömsesidigt. Så nu känner jag ingen anledning att skriva här mer. Jag inser rent logiskt att jag kanske kommer återvända hit och blir det så... så blir det så. Men nu tar jag en paus!
tisdag 16 juli 2019
Middag hos K (2)
K reser bort på måndag nästa vecka så jag föreslog att försöka ses i veckan. Pga. olika omständigheter ledde det spontant fram till att vi sågs igår (måndag). Av praktiska skäl hemma hos henne, igen.
Köpte med oss mat denna gång. Det var... trevligt! Det var... mindre spänt än i fredags. Jag hade ju redan varit där och det bestämdes redan på förhand att jag skulle sova över så det behövdes inte läggas en massa energi på att försöka läsa av varandra. Egentligen finns inte så mycket att tillägga. Jag tycker om henne och hon verkar faktiskt tycka om mig! Att vi både ville ses så snabbt igen och gjorde det talar väl sitt tydliga språk, tänker jag?
Sen framtiden... Jag vet inte vad detta innebär för framtiden? Hon bor där hon bor och jag bor där jag bor. Hunden gör det komplicerat att ses, men inte omöjligt. Jag försöker att inte gå händelser i förväg, men när jag misslyckas med det ser jag kanske inte att det blir vi två på lång sikt, trots allt? Kanske? Jag vet inte och jag tillåter mig att inte veta. För just nu är jag mitt uppe i att trivas rätt bra med den här situationen och den har (om inte annat) gjort underverk för mitt självförtroende och för min självkänsla!
Köpte med oss mat denna gång. Det var... trevligt! Det var... mindre spänt än i fredags. Jag hade ju redan varit där och det bestämdes redan på förhand att jag skulle sova över så det behövdes inte läggas en massa energi på att försöka läsa av varandra. Egentligen finns inte så mycket att tillägga. Jag tycker om henne och hon verkar faktiskt tycka om mig! Att vi både ville ses så snabbt igen och gjorde det talar väl sitt tydliga språk, tänker jag?
Sen framtiden... Jag vet inte vad detta innebär för framtiden? Hon bor där hon bor och jag bor där jag bor. Hunden gör det komplicerat att ses, men inte omöjligt. Jag försöker att inte gå händelser i förväg, men när jag misslyckas med det ser jag kanske inte att det blir vi två på lång sikt, trots allt? Kanske? Jag vet inte och jag tillåter mig att inte veta. För just nu är jag mitt uppe i att trivas rätt bra med den här situationen och den har (om inte annat) gjort underverk för mitt självförtroende och för min självkänsla!
lördag 13 juli 2019
Middag hos K
Innan jag redogör för gårdagen måste jag lufta ett dilemma. Utan att ta ut något i förskott så verkar det ”bli något” med K, och då vet jag inte om det riktigt passar för den här bloggen? Det var ju inte något sådant jag hade i åtanke när jag startade den. Alltså, om jag hamnar i en riktig relation försvinner poängen med en blogg om dejtande. Å andra sidan: Jag och K har setts tre gånger och även om jag tror det blir en fortsättning så är det inte mycket. Med andra ord fortsätter jag ett tag till.
K hade, som sagt, bjudit hem mig på middag på fredagen. Vi skulle ses 18:00 och hon bor alltså utanför Norrtälje. Övernattning borde inte kunnat vara helt orimlig, tänkte jag… Men vi hann knappt komma hem till henne innan hon yttrade: ”Jag kan ju inte dricka vin eftersom jag ska skjutsa dig till stationen sen.” Jaha. Besvikelse över utebliven övernattning får jag leva med, men jag blev faktiskt lite sur. Inte för att jag nödvändigtvis måste sova över just den natten, det kanske jag av olika skäl inte skulle. Utan mer över att hon redan på förhand hade fattat beslut i den frågan och dessutom, uppenbarligen, kände att hon ville vara tydlig gentemot mig i den frågan. Jag menar bara att det var lite väl drastiskt att ha kommit fram till att kvällen skulle sluta så, var det verkligen så uppenbart?
Nåväl. Jag försökte att spela oberörd men började då direkt fundera över hur länge middagen skulle kunna tänkas ta, när jag skulle åka? Men jag blev sakta på bättre humör och tänkte att jag får ta detta som det är och försöka att leva lite mer i nuet istället. Middagen var trevlig och vi pratade massor. Det var tydligt att hon inte hade bråttom för hon pratade om en dessert som skulle komma ”sen”. Ju längre vi satt där ju trevligare blev det och vid något tillfälle slog det mig att det är något med henne som jag verkligen gillar.
Vid elva kände jag dock att det kanske var dags att göra en ansats att fundera på att röra på sig eftersom det ändå tar lång tid att ta sig hem. Då hände något. Hon började titta på mig med en blick som var helt ny, liksom uppfordrande. Det var något men hon sade inget. Jag kände att jag ville säga något men jag visste inte vad? (Hade jag varit en Casanova hade jag tagit initiativ där och då, men det är jag ju inte…) Så inget hände. När vi var på väg ut skulle hon bara kolla när bussen gick och konstaterade då att det var ett tag kvar varpå hon föreslog att vi skulle stanna lite till, kanske sätta oss i soffan? Sagt och gjort. Så fort vi gjorde det fattade hennes (rätt stora) hund beslutet att göra detsamma varpå den lade sig mellan oss. Något var i luften men jag visste inte vad jag skulle göra? Särskilt inte med tanke på den stora hunden som låg där. Så vi pratade på och tiden gick och jag tänkte att jag kommer inte titta på klockan om inte hon gör det… Så hoppade hunden ner och kort efteråt lutade hon sig mot mig. Vi hånglade i soffan och struntade i både klocka och buss. När det steget väl var taget tyckte jag att det väl måste vara ok med en övernattning, om än bara på soffan? På det mest diplomatiska sätt jag kunde föreslog jag det och så blev det (dock inte i soffan utan i hennes säng).
Det blev inte många timmars sömn den natten, jag var på tok för uppstressad för det. Eller, uppstressad är fel ord, men uppskruvad, tagen, lycklig! Efter frukost körde hon mig till stationen och jag uppfattade det som att vi båda är intresserade av att ses igen! När det ska bli vet jag dock inte, det här med Norrtälje och hunden är två variabler som krånglar till det ordentligt (mest hunden faktiskt). Men det tänker jag strunta högaktningsfullt i den närmaste tiden. Det här känns bara så himla lättande, roligt och spännande faktiskt!
K hade, som sagt, bjudit hem mig på middag på fredagen. Vi skulle ses 18:00 och hon bor alltså utanför Norrtälje. Övernattning borde inte kunnat vara helt orimlig, tänkte jag… Men vi hann knappt komma hem till henne innan hon yttrade: ”Jag kan ju inte dricka vin eftersom jag ska skjutsa dig till stationen sen.” Jaha. Besvikelse över utebliven övernattning får jag leva med, men jag blev faktiskt lite sur. Inte för att jag nödvändigtvis måste sova över just den natten, det kanske jag av olika skäl inte skulle. Utan mer över att hon redan på förhand hade fattat beslut i den frågan och dessutom, uppenbarligen, kände att hon ville vara tydlig gentemot mig i den frågan. Jag menar bara att det var lite väl drastiskt att ha kommit fram till att kvällen skulle sluta så, var det verkligen så uppenbart?
Nåväl. Jag försökte att spela oberörd men började då direkt fundera över hur länge middagen skulle kunna tänkas ta, när jag skulle åka? Men jag blev sakta på bättre humör och tänkte att jag får ta detta som det är och försöka att leva lite mer i nuet istället. Middagen var trevlig och vi pratade massor. Det var tydligt att hon inte hade bråttom för hon pratade om en dessert som skulle komma ”sen”. Ju längre vi satt där ju trevligare blev det och vid något tillfälle slog det mig att det är något med henne som jag verkligen gillar.
Vid elva kände jag dock att det kanske var dags att göra en ansats att fundera på att röra på sig eftersom det ändå tar lång tid att ta sig hem. Då hände något. Hon började titta på mig med en blick som var helt ny, liksom uppfordrande. Det var något men hon sade inget. Jag kände att jag ville säga något men jag visste inte vad? (Hade jag varit en Casanova hade jag tagit initiativ där och då, men det är jag ju inte…) Så inget hände. När vi var på väg ut skulle hon bara kolla när bussen gick och konstaterade då att det var ett tag kvar varpå hon föreslog att vi skulle stanna lite till, kanske sätta oss i soffan? Sagt och gjort. Så fort vi gjorde det fattade hennes (rätt stora) hund beslutet att göra detsamma varpå den lade sig mellan oss. Något var i luften men jag visste inte vad jag skulle göra? Särskilt inte med tanke på den stora hunden som låg där. Så vi pratade på och tiden gick och jag tänkte att jag kommer inte titta på klockan om inte hon gör det… Så hoppade hunden ner och kort efteråt lutade hon sig mot mig. Vi hånglade i soffan och struntade i både klocka och buss. När det steget väl var taget tyckte jag att det väl måste vara ok med en övernattning, om än bara på soffan? På det mest diplomatiska sätt jag kunde föreslog jag det och så blev det (dock inte i soffan utan i hennes säng).
Det blev inte många timmars sömn den natten, jag var på tok för uppstressad för det. Eller, uppstressad är fel ord, men uppskruvad, tagen, lycklig! Efter frukost körde hon mig till stationen och jag uppfattade det som att vi båda är intresserade av att ses igen! När det ska bli vet jag dock inte, det här med Norrtälje och hunden är två variabler som krånglar till det ordentligt (mest hunden faktiskt). Men det tänker jag strunta högaktningsfullt i den närmaste tiden. Det här känns bara så himla lättande, roligt och spännande faktiskt!
tisdag 9 juli 2019
Hembjuden till K på fredag...
Ja. Rubriken är väl ganska självförklarande? Det känns... overkligt! Ska försöka att inte måla upp bilder utan bara ta det som det kommer. Helt enkelt. (Eller, det är inte så enkelt...)
lördag 6 juli 2019
HP-stalking
Ok... igår gick jag in på Happy Pancake bara för att kolla om K varit inloggad de senaste dagarna. Till min glädje hade hon inte varit inloggad sen i söndags (vilket var den dagen som vi gick över till Messenger). Men skulle hon få för sig att kolla mig skulle det ju synas att jag varit inloggad och... då skulle ju jag se att hon varit det om jag skulle få för mig att kolla och... Ja, det blir ju bara en ond cirkel av det hela. Den enda lösningen är att inte gå in där och bara släppa tanken på huruvida hon är där eller ej. Så länge vi har kontakt och planen är att ses igen borde det inte bli alltför svårt.
torsdag 4 juli 2019
Tisdagens dejt med K
Nu har jag varit på betydligt fler förstadejter än andradejter men min erfarenhet är att andradejten är betydligt svårare, betydligt mer kravfylld. Vad jag menar är att en förstadejt mest är kravlös och spännande. Man ska bara kolla läget och bilda sig en första uppfattning om det här kan vara något att gå vidare med eller ej. Inte för att det är okomplicerat men ändå, det kan bli hur som helst och det finns inga direkta krav annat än de man ställer på sig själv att göra bra ifrån dig. Mitt dåliga facit från förstadejter står faktiskt inte i motsats till att jag gillar spänningen inför en sådan. Inför den andra dejten är det helt plötsligt mer på allvar. Har man enats om att ses igen är båda ändå inne på att det här faktiskt kan bli något och då finns ett större krav på att utforska detta. I alla fall är det vad jag inbillar mig?
Att träffa K är förenat med en del krångel. Hon bor i Norrtälje och är bunden av barn på halvtid och hund på heltid. Vi hade enats om att hon skulle ta bilen till Stockholm men i sista sekund ändrade hon sig till Norrtälje. Eftersom vi sågs här senast var det väl inte mer än rätt att jag skulle behöva åka denna gång. Dessutom, om det nu blir något är detta något som jag måste vänja mig vid, så jag var ändå vid rätt gott mod när jag satt mig på bussen norrut.
Vi hade enats om att äta något men senast jag var i Norrtälje var när jag gjorde lumpen (för 25 år sedan) så jag gjorde klart för K att jag lade mitt öde i hennes händer. Hon hade ett förslag på restaurang och den var helt ok. Efteråt tog vi en promenad och hon föreslog att vi skulle slå oss ner på en parkbänk ett tag. Det var trevligt. Både middagen och efterspelet. Hon återkommer då och då till hur pass olika vi är och det är vi. Men jag trivs i hennes sällskap, jag gillar henne. Det är inga fladdrande fjärilar som löper amok i magen men jag är villig att ge detta en chans. Dock… om detta sades ingenting, varken av mig eller av henne. Så vad ska jag tro? På vägen hem skickade jag någon ofarlig grej i förhoppning att hon (som förra gången) skulle svara med något konkret, vilket hon inte gjorde… Hade lite kontakt med Coachen som tyckte att det var min tur att ta nästa steg den här gången. Jag gjorde det, sa att jag tyckte om att umgås med henne och frågade om hon ville ses igen? Det ville hon! Det är nervöst att blotta sig på det viset men känslan av bekräftelse när svaret är jakande är omedelbar och intensiv!
Att träffa K är förenat med en del krångel. Hon bor i Norrtälje och är bunden av barn på halvtid och hund på heltid. Vi hade enats om att hon skulle ta bilen till Stockholm men i sista sekund ändrade hon sig till Norrtälje. Eftersom vi sågs här senast var det väl inte mer än rätt att jag skulle behöva åka denna gång. Dessutom, om det nu blir något är detta något som jag måste vänja mig vid, så jag var ändå vid rätt gott mod när jag satt mig på bussen norrut.
Vi hade enats om att äta något men senast jag var i Norrtälje var när jag gjorde lumpen (för 25 år sedan) så jag gjorde klart för K att jag lade mitt öde i hennes händer. Hon hade ett förslag på restaurang och den var helt ok. Efteråt tog vi en promenad och hon föreslog att vi skulle slå oss ner på en parkbänk ett tag. Det var trevligt. Både middagen och efterspelet. Hon återkommer då och då till hur pass olika vi är och det är vi. Men jag trivs i hennes sällskap, jag gillar henne. Det är inga fladdrande fjärilar som löper amok i magen men jag är villig att ge detta en chans. Dock… om detta sades ingenting, varken av mig eller av henne. Så vad ska jag tro? På vägen hem skickade jag någon ofarlig grej i förhoppning att hon (som förra gången) skulle svara med något konkret, vilket hon inte gjorde… Hade lite kontakt med Coachen som tyckte att det var min tur att ta nästa steg den här gången. Jag gjorde det, sa att jag tyckte om att umgås med henne och frågade om hon ville ses igen? Det ville hon! Det är nervöst att blotta sig på det viset men känslan av bekräftelse när svaret är jakande är omedelbar och intensiv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)