K jobbar vid S:t Eriksplan så vi möttes upp där vid fem. Solen gassade så planen var att äta glass någonstans där det fanns skugga. Pga. Coronan har det här med hälsning blivit lite komplicerat och oklart. Folk vill inte kramas och än mindre ta i hand. Det blev en skämtsam armbåge mot armbåge. K såg ut ungefär som på bilderna (alla är ju lite snyggare på de bilder man omsorgsfullt väljer ut än i verkligheten). Söt med ett lite speciellt utseende, det mest anmärkningsvärda var att hon har blått (!) hår.
Direkt kändes det otvunget. Hon var pratsam och jag försökte lyssna och fråga mer än jag pratade. Jag lät henne välja väg och vi gick till Karlberg och hittade en parkbänk i ett skogsparti. Vilket var ett lite ovanligt ställe för en dejt, men det fungerade bra. Vi satt där i närmare två timmar. Samtalet flöt på bra, i princip obehindrat. Hon var rolig och charmig och även om vi är olika hittade vi gång på gång likheter. Till slut var det jag som föreslog att vi skulle gå tillbaka. När vi skulle skiljas åt gjorde jag en ansats till armbåge mot armbåge men hon tyckte jag var fånig och hon gav mig en rejäl kram och sa: ”Vi hörs!” En timme senare fick jag ett meddelande där hon tackade för en väldigt trevlig kväll och jag replikerade. Vi hade lite konversation fram och tillbaka på kvällen sen.
Ingen tog dock upp frågan om att ses igen. Alltså, jag är övertygad om att hon vill det eller åtminstone kan tänka sig det. Annars hade hon knappast hört av sig på sättet hon gjorde det. Och jag… jag känner varför inte? Jag känner henne knappt och vet inte riktigt vad jag ska tycka? Men hon var charmig och jag kände faktiskt viss attraktion. Dvs. precis tillräckligt för att ses igen och ge det en chans till. Tänker åtminstone jag. Tar inte hon upp det kommer jag att göra det. Antingen idag eller senast imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar